Värme i dansarkivet – kroppar tänker tillsammans

02.03.2018

Det är riktigt kallt ute - speciellt för en halvgammal dansarkropp. Jag vill dela med mig av ett citat som värmer och inspirerar mig i forskningen om och med dansarkiv:

Setting up unpredictable encounters with history - encounters that are flirtatious and painful, funny and disturbing - they draw attention to how we are touched by the past, whether we want to be or not.[1] (Mathias Danbolt)

Mathias Danbolt, en av vår tids "queera" arkivforskare rekommenderar oförutsägbara möten med historia. Mötena kan, säger han, vara flirtiga, smärtsamma, roliga och störande. Jag vill lägga till "värmande". Ett värmande exempel kommer från tidskriften Unga Atalante, majnumret 1989 (https://www.atalante.org/tidning/pdf/Tidning%20Atalante%208905.pdf). Där skriver koreografen och författaren Gunilla Witt om hur hon upplevt en kurs i kontaktimprovisation:

"Vi dansar nära varandra omslutna i rörelsens omsorg. Kroppar talar. Vi lyssnar utåt och inåt. Ögon ser. Rörelser föds och föder. Jag hör för första gången min kropp, viska, sjunga. Nacken mumlar. Mina fötter har en hemlighet att berätta. Sjutton människor rör sig i ett rum. Jag känner allas närvaro. Är inte detta dansens väsen?"[2]

Witts text ger en känslig och positiv bild av en intim och gemensam dansupplevelse. Den bilden värmer; den gör att min - och säkert även andras - förståelse för kontaktimprovisation och dans ökar. Det går att vila i Witts ord, känna dem, begrunda dem, röra sig med dem genom tid och rum. Fötternas hemligheter vill jag veta mera om.

Kontaktimprovisation, en dansteknik som växte fram i 1970-talets USA, vill bejaka en jämställd, demokratisk och anti-hierarkisk dans där alla kan dansa med alla oavsett ålder, kön, skicklighet, kroppskonstitution och så vidare. Dansvetaren Cynthia Novak beskriver hur kontaktimprovisation förkroppsligade 1970-talets sociala ideologier "som förnekade traditionella könsroller och sociala hierarkier". För de tidiga utövarna var "upplevelsen av att vidröra och dela vikt med en partner av valfritt kön och vilken storlek som helst en väg att konstruera jaget på ett nytt sätt - genom att samspela med en annan person". [3] Men som dansvetaren och kontaktimprovisatören Hilde Rustad visat kan det i praktiken vara svårt att leva upp till de höga idealen.[4] Samtidigt ger tekniken verktyg för att ställa skarpa och konstruktiva frågor om kroppar, status, kön och demokrati.

Witt skriver: "Detta att låta hela kroppen tänka. Att lyssna. Att se. En känslighet, varför har vi förlorat den? Våra kroppar böjer sig, kroknar, torkar ut. Vi märker det knappt. Vi vinglar i stället fram på de asfalterade elljusspåren. Jag önskar jag var människa och djur."[5] I dansarkivet behöver hela kroppen tänka, och det behövs metoder för att kunna göra detta. Fortsättning följer.

Bilden är hämtad från Unga Atalante maj 1989.

[1] Mathias Danbolt, "Touching History: Archival Relations in Queer Art and Theory", Lost and Found: Queerying the Archive, red. Mathias Danbolt, Jane Rowley och Louise Wolthers, Nikolaj, Copenhagen Contemporary Art Center, Bildmuseet Umeå University 2010, s. 42.

[2] Unga Atalante, maj 1989, s. 5. Det kan nämnas att Gunilla Witts första egna dansverk Två färger är vita hade premier den 29 maj 1989. Också Rubicons verk dans i träd och kyrka (14 juni 1989) var inspirerat av kontaktimprovisation.

[3] Cynthia Novack, Sharing the Dance: Contact Improvisation and American Culture, The University of Wisconsin Pres: Madison Wisconsin 1990, s. 11.

[4] Hilde Rustad,"Age and Gender in the European Contact Improvisation Community", Nordic Journal of Dance, Volume 8(2), 2017, s. 73.

[5] Unga Atalante, maj 1989, s. 5.

© 2017 Astrid von Rosens forskarblogg. Alla rättigheter reserverade.
Skapad med Webnode
Skapa din hemsida gratis! Denna hemsidan är skapad via Webnode. Skapa din egna gratis hemsida idag! Kom igång