Var finns barnen i dansarkivet?

26.01.2018

Jag var alldeles nyss ute med en barnvagn innehållande mitt nästan nyfödda barnbarn. Detta väckte tankar om vilken dans som är möjligt att uppleva om man är en person som har småbarn. Den här bloggen handlar om frågan: Var finns barnen i dansarkivet?

Jag tar fram ett privat fotografi, taget av Ann-Mari Berntsson som ville dokumentera sin son Joachim Berntssons framträdande i Rubicons Dans i träd och kyrka (1989). Där, bakom de gulklädda dansarna syns en talrik publik. Jag förstorar bilden i datorn, och då framträder flera barn. Ett som sitter på en vuxens axlar, ett som står invid några vuxna. Ett större barn eller tonåring rör sig - som det ser ut - snabbt. Någon, ett barn eller en vuxen - sitter på marken. Några vuxna är i rörelse, andra står stilla. De verkar följa Rubicons uppmaning i programbladet: "Gå gärna omkring under föreställningen och betrakta dansen från olika håll" (Scearkivet.se).

Hade jag haft småbarn 1989 hade jag utan större problem kunnat gå och se Rubicons föreställning och känna mig bekväm. Jag hade varit fri att amma, gå omkring med mitt barn, eller enkelt kunnat lämna platsen om det blev jobbigt att vara där. Fotografiet där barnen syns är ett viktigt arkivdokument som bidrar med både ett publik- och barnperspektiv. Bilden ger ett exempel på hur den publik som uppsökte Rubicons föreställningar såg ut, och hur den kunde bete sig.

Kanske är det några i publiken som känner igen sig i bilden, eller vars minnen sätts igång av att se publiken i bilden? Kontakta mig gärna (via bloggens kontaktfunktion) om du har minnen av att ha sett Rubicons dans, som barn, tonåring eller vuxen. Alla minnen, tankar och synpunkter är välkomna. Har du fotografier, film eller annat material som du tror kan vara intressant för forskningsprojektet - hör gärna av dig!

I pressarkivet - som också är ett dansarkiv - hittar jag barn som är närvarande på affektladdade sätt. När Rubicons Vasagatan (1989) spelades ska ett par barn ha deltagit aktivt på ett bra sätt medan en vuxen kvinna gapskrattat på ett olämpligt sätt (https://www.scenarkivet.se/media/rec/vasagatan(press)001.jpg). Under Rubicons Dans till skulpturerna i parken (1986) var det "en målbrottsyngling i blekt hår och Musse Piggtröja" som enligt recensenten såg sur ut och inte begrep sig på dansen (https://www.scenarkivet.se/media/rec/dans_till_skulptur_i_parken(press)001.jpg). Finns det någon eller några som har personliga minnen av detta?

Enligt en artikel i Dagens Nyheter spelade Rubicon dansteaterföreställningen Den svarta och vita kaninen (Calle Pauli, "Gator och hustak", Rubicons dansgolv", Dagens Nyheter 1993-03-13) över 250 gånger på olika scenen i regionen. Föreställningen, som var Rubicons allra första verk, finns inspelad och går att se i 3Våningens arkiv och bibliotek. Filmen kom till för att Gun Lund, koreograf och en av Rubicons grundare, läste pedagogik vid Göteborgs universitet och skulle använda filmen i ett akademiskt arbete (flera samtal med Lund). Båda dansen och barnen filmades, vilket gör detta till ett unikt arkivdokument, som för oss rakt in i den dans som nådde ett stort antal barn på fritidsgårdar, bibliotek med mera. Rubicon skapade en serie dansverk för barn, men spåren efter dessa är utspridda och svåråtkomliga. Vad minns de personer som upplevde dans för barn på fritidsgårdar och liknande?

I rapporten Barnteater i Göteborg. Rapport nr. 1, (red. Lena Fridell, Teaterhistoriska museet, Göteborgs museer, Göteborg) från 1980, är "Dansteatergruppen Rubicon" den enda gruppen som erbjuder dans för barn. Rubicon sticker ut bland de många teatergrupperna, men rapporten innehåller ingen text om dans för, eller med, barn. Jag kan konstatera att barndansområdet har förblivit ett outforskat lådstatusområde. Det är förstås dags att ändra på det.

Rubicon banade väg för kommande generationers fria grupper, och några av dem skapade eller skapar dans för barn. Bland dem kan Parkerad rörelse bildad 1994 av Bronja Novak och Mette Wiik nämnas. Arkivet efter denna dans för barn framstår minst sagt som fragmenterat. Några föreställningar går att hitta i Teatersamlingarna vid Göteborgs stadsmuseum. Jag hittar en del spår i Scenarkivet.se, i tidskriften Alba (https://www.alba.nu/Alba6/dansare.html), i Bloggen om dans (https://bloggenomdans.com/2014/05/) och ett CV på Researchweb (www.researchweb.org/info/dir/ansokan/654871/Bronja_cv_engelsvesion2015.doc). I Novaks CV läser jag att "'Urdjur', dance- music-theatre-performance for children , Göteborg -00 Performed over 400 performances". Över 400 föreställningar. En storpublik med andra ord. Hur representeras den barnpubliken i arkiv?

Det går, om man har de glasögonen på sig, att finna spår av dans för barn i många olika arkiv och liknande strukturer, men det är tydligt att barn inte är en prioriterad kategori i arkiven. Barn strukturerar inte arkiven. Hur kan ett dansarkiv som har kapacitet att göra reda för dans för och med barn i Göteborg och regionen skapas? Och vad döljer sig i privatarkiven? Vad minns barn och vuxna som till exempel upplevt Rubicons, Novaks och Wiiks dans för barn?