Nya perspektiv: krypa med Rubicon

16.03.2018

Jag är i Belgien igen, och passar min nu två månader unga sondotter Evie. Hon tränar lite, ligger på mage, lyfter huvudet. Hon vet redan något om dans. Hon får grundläggande insikter i förändrande rörelse.

Evie skulle rent av kunna vara med i "en digital dansskola" där rörelseexempel kan öppna för förståelse av olika sätt att skapa och praktisera dans och koreografi . Jag skriver en bok om den Göteborgsbaserade dansgruppen Rubicon, som var verksam 1978-1998. I sitt skapande utgick Rubicons koreografer och dansare från grundläggande rörelser och kroppens samspel med miljön. 

Jag undersöker hur aktiva relationer till arkivmaterial kan hjälpa oss att få fördjupad kunskap om deras arbete. På ett fotografi, från 1986, kryper, eller ålar, Rubicons dansare nedför trapporna utanför Göteborgs konstmuseum [se här: https://www.scenarkivet.se/uppsattning/452/gotaplatsens-trappor/foto/]. Genom kinestetisk empati - kroppslig spegling - blir krypandet kännbart när jag tittar på och analyserar fotografiet, men det kan bli mera fördjupat genom att kroppen involveras på mera aktiva sätt. 

Den som fördjupar sig engagerar sig i dansarnas krypande är också del i det som dansteoretikern André Lepecki (2010) kallar för "återuppförande" (re-enactment). Lepecki ser kroppen som ses som "ett oändligt kreativt, transformativt arkiv" som spelar huvudrollen i återskapandet av en danshändelse. Detta handlar inte om att försöka rekonstruera något "som det var", vilket är omöjligt, utan om en konstruktiv process där det koreografiska momentet (som exempelvis Rubicons krypande) frigörs från tvånget att vara en exakt kopia av originalet (om nu något sådant finns). I stället bejakas det politiskt viktiga i att låta danshändelsen få en roll i nuet och i framtiden.

Det finns - som sagt - en politisk dimension i att krypa nedför konstmuseets trappor, och därigenom sätta både dess estetik och dess samlingar i spel. Genom "viljan att återuppföra" blir det möjligt att utföra ett kreativt, kroppsligt arkivarbete där skillnader blir produktiva. Även om ingen som prövar att krypa nedför konstmuseets trappor får detta att likna Rubicons krypande - skillnaden är för stor, tiderna för olika - gör ändå den fysiska aktiveringen att kunskapen om Rubicons koreografi ökar.

Krypandet är ett exempel på rörelse där perspektivet skiftar radikalt från det vanliga gåendet i trappor, sittandet på bänkar eller ståendet vid hållplatser. Vi (jag och andra som vill) skulle kunna göra som Evie, ta krypandet på allvar, och öva. I detta ingår att skaffa sig historiskt och kontextuellt förankrad kunskap om Rubicon och deras projekt "Stadens dansare". Vi skulle också kunna konstruera digitala hjälpmedel som gör att det går att komma närmare känslan och upplevelsen av att krypa nedför ett konstmuseums trappor, i regn som solsken. Mera smuts och lera, värme och vind i datorerna, tack!

Hur kan "återskapande" bli ett användbart verktyg i förmedlandet och spridningen av danskunskap mellan medier och mellan utövare, forskare och allmänhet? Keep crawling...

Referenser

André Lepecki, "The Body as Archive: Will to Re-Enact and the Afterlives of Dances", Dance Research Journal, Volume 42, Number 2, Winter 2010, s. 42.