Dans som kritiskt kulturarv

29.12.2017

Det här första blogginlägget handlar om hur det kommer sig att jag forskar om dans i Göteborg och om hur tanken om dans som kritiskt kulturarv uppstod.

När jag arbetade som dansare i Stora teaterns balett brukade jag och kollegorna Lars Anderstam, Ingvar Jönsson och Vilgot Gyllengran gå och fika på Mauritz kaffehus, ett ställe på Fredsgatan som var först i Göteborg med att servera riktigt italienskt kaffe. Det här var på 1980-talet och sådant som espresso och cappuccino var fortfarande nytt. På Mauritz var det ståbord, det doftade av nyrostade bönor och nybakade äpple- och plommonbullar. När jag skriver om platsen och dofterna framkallas minnen: Vi skvallrade en del, skrattade åt brutala dansanekdoter (som att min faster som var en berömd ballerina hade censurerat fotografier med hjälp av spritpenna) och diskuterade Jönssons medverkan i fridansgruppen Rubicon.

Det har gått trettio 30 sedan Rubicons dans intog Göteborg. Mauritz café finns inte kvar längre. En kraftig hyreshöjning gjorde det omöjligt att driva verksamheten. Det som finns kvar är mina och andras minnen i kombination med arkiv (i ordets bredaste bemärkelse) och arkivalier (spår av aktiviteter) av olika slag. För mig har caféet blivit en drömsk plats att återvända till; när jag går in där öppnas en port till mina dansminnen som är del i en större historia och något sätts i rörelse i nuet. Precis som danshistorikern Larraine Nicholas föreslår i texten "Memory, history and the sensory body: Dance, time, identity" (2017) har jag vänt mig till mina "egna minnen av ett förlutet inom dansen för att finna en prototyp för en användbar danshistoria som ger mening till individuell erfarenhet som en del av mera omfattande historiska krafter". (1)

Stora teatern hade en bred repertoar vid den här tiden, och vi dansare vad med i allt från klassiska dansverk som Nötknäpparen och Svansjön till nyskapade verk som Nimrûd av Per Jonsson. Det som gjorde oss (jag tar mig friheten att tala för alla dansarna) riktigt stolta över att arbeta i Göteborg var Ulf Gadd och Svenerik Goudes speciella variant av dansteater. Jag, som kom till Göteborg i slutet av 1985, hade turen och lyckan att vara med om åtminstone slutet på den epoken. Att medverka i Gadd och Goudes Tango Buenos Aires 1907 var att ta sig an - röra sig med - frågor kring våld i familjen, homosexualitet, och iscensätta tango som frigörande kraft och aktivistisk handling. (2) Det var, som jag minns det, djup meningsfullt att arbeta som dansare där och då.

Dansarna i Göteborg hade starka personligheter, väldigt olika slags kroppar, kom från ett flertal olika länder, och hade olika slags dansskolning även om klassisk teknik var grundläggande. Ingen var väl riktigt någon tekniskt superskicklig klassisk dansare, eller underbarn när det gällde moderna danstekniker, men det vi kunde åstadkomma tillsammans som individer och ensemble räckte; det blev ofta bra och uppskattade föreställningar. Min kropp minns fortfarande hur luften var full av spänning, hur publiken liksom svarade oss dansare när vi arbetade oss igenom de olika scenerna i Tango eller andra verk.

Under hösten 1986 började en annan typ av dans dyka upp på offentliga platser i staden, dans där publiken var fri att komma och gå som den ville, dans i gula regnkläder, dans som följde andra spelregler än de som gällde inne på Stora teatern. Det var den fria (utominstitutionella) dansgruppen Rubicon som intog staden med det som idag brukar kallas för postmodern dans. Det vill säga dans som rör sig ut från institutionernas rum för att samspela med nya miljöer, utgår från vardagsrörelser, och inte intresserar sig för handling i traditionell bemärkelse. Postmodern dans var inte nytt vid denna tid, men sättet på vilket Rubicon skapade sin egen stil i samspel med det lokala sammanhangets miljöer och människor var nyskapande och drabbande. (3)

Ingvar Jönsson var en gränsöverskridare. Hans engagemang gjorde att jag blev nyfiken på den nya "fria" dansen som intog staden; jag kunde inte avfärda den som ointressant eller rent av "dålig" som en del danskollegor gjorde. Jag tog mig ut i staden, var där, någonstans i publiken, när Rubicons gulklädda kroppar gjorde verkligheten annorlunda, i stunden, men kanske också mera varaktigt. Mina minnen består av friktion, ett slags omtumlande känsla av att min kropp är del i och konfronteras med rätt så våldsam och samtidigt poetisk och på sitt sätt politisk rörelse. Jag letar efter Ingvar Jönsson (som är ett vanligt namn) för att intervjua honom, och kanske kan det gå att hitta honom på landsbygden i Östergötland (ta gärna kontakt genom bloggen!).

När jag går förbi platsen där Mauritz café en gång låg minns jag även den tid när jag bytte yrke och så småningom blev akademiker. Jag brukade stanna till där, ta en kaffe, stå och tänka en stund i stillhet, titta på de förbipasserade genom fönstret. Idag är jag en annan person än på 1980-talet, och samtidigt är den tidens dansliv levande för mig i nuet. Min historia är en del i många andras historier. Både dansteaterns subversiva kraft och Rubicons sätt att inta staden är viktigt; vi kan, tänker jag, lära oss mycket av danshistorierna och dess aktörer.

Tack vare ny teoretisk utveckling inom arkiv- och scenografifälten är det idag möjligt att placera dansaren i centrum i olika sammahang för att tänka kring dans på sätt som bejakar materiella och sensuella, känslomässigt och fantasifullt laddade, och medskapande, sociala och politiska dimensioner. Jag tänker på Gadd och Goudes dansteater, Rubicons dans och många andra individers och gruppers arbete som ett kritiskt kulturarv, något med förändrande kraft som vi kan lära oss av i nuet och ta med in i framtiden: en annan dansande värld och värld som dansar är möjlig. 

Den här bloggen kommer att handla om hur arkiv kan bli aktiva aktörer i arbetet med att göra dans och danshistoria mera tillgängliga och angelägna i Göteborg och regionen, i vår digitala tidsålder. 


Referenser

(1) Larraine Nicholas, "Memory, history and the sensory body: Dance, time, identity", Rethinking Dance History, red. Geraldine Morris och Larraine Nicholas, Routledge 2017, 17. Min översättning.

(2) Tango Buenos Aires 1907, som hade premiär den 9 november 1985 på Stora teatern i Göteborg, var en av Gadd och Goudes största succéer. Jag var inte med på urpremiären, men medverkade sedan i flera roller: tango-, bordell-, och cirkusdansare, och Emma Gallo. Tango spelades in för Sveriges Television 1986, sattes upp på Den Norske opera 1987 och sändes även där i TV (Vance Bibi Plathe, "Tango på TV", Aftenposten, 1 april 1987) och 1998 (https://www.dagbladet.no/kultur/en-ballerina-takker-av/65453361). Tango gästspelade på Kuopiofestivalen i juni 1986 (Elisabeth Frich, "Norsk 'Operastorm' i Finland" Aftenposten 25 juni 1986), på Semperoperan i Dresden ("Storan", Tidningarnas Telegrambyrå 4 augusti 1987) hösten 1987, och på Grand Opera House i Belfast 18-20 november 1988 (https://www.belfastfestivalanthology.com/media/80sarchive.pdf). Gadd och Goude skapade även uppföljaren Gallos för Riksteaten 1988 ("Mycket klassiskt och svenskt i Riksteaterns vårpremiär", Tidningarnas Telegrambyrå, 12 januari 1988).

(3) Det bör nämnas att när Conny Borg var balettchef på Stora teatern i Göteborg i slutet av 1960-talet lämnade dansarna institutionen för att uppträda på Arendalsvarvet och i Feskekôrka.

Bildinformation

Bilden är ett montage där arkivmaterial från Rubicons verk Bro till bro (1987) har mixats med dokumentärt material från  en workshop (2014) inom projektet Dance as Critical Heritage. Bilden är hämtad från A Vibrating Research - Remembering Collage. Report II of the research project Walk in the steps of Rubicon - Gothenburg's nomadic art scene in the eighties, redaktör Monica Sand, medredaktörer Linda Sternö, Ricardo Atienza.  Medredaktör ljud: Ricardo Atienza. Voice-over: Billy Sand. Se hela A Vibrating Research här: https://vimeo.com/home/myvideos/page:1/sort:date/format:video