Ljud och andra spår i dansarkivet – London och Göteborg

07.04.2018

Igår - när bloggen egentligen skulle publiceras - var jag först på konstvetenskaplig konferens (som innehöll ett oväntat möte), sedan i samtal en filmskapare och därefter i Chinatown med vänner. Sedan somnade jag, oförmögen att skriva. Nu är det lördag morgon, i London, och skrivarlusten vaknar:

På konferensen (https://www.forarthistory.org.uk/) var jag med i en session som lyfte fram ljud (inklusive tystnad) som fenomen, och som ett kritiskt verktyg i undersökandet av konst. Jag talade om att frammana och undersöka ljud i dansarkivet med hjälp av scenografi som kritiskt begrepp, och visade ett filmklipp från Rubicons Götaplatsens trappor (1986): Se hela den filmade dokumentationen från 1986 här: https://vimeo.com/204798674 (stillbild här ovan).

Att tala offentligt (att göra ljud i rum med sin kropp) om sitt arbete, få feedback och frågor, diskutera, pröva tankar hör till grunderna i det akademiska arbetet. Det är allas ansvar att få till det. Särskilt tack till Christine Sjöberg, Olga Nikolaeva och Johnny Wingstedt för ordnandet av sessionen om "Aural affects and effects: explicit and implicit sounds and rythms in contemporary visual media". Min kollega Viveka Kjellmer var inte med i London, men hon ingår i arbetet med att låta scenografi och konsthistoria (i bred bemärkelse) mötas på nya sätt. Hon skrev ett mejl och önskade oss lycka till - sådant behövs! Dessutom skapar epost arkiv, och de skrivna orden ristar in spår i oss. Det spelar roll hur epost skrivs och vad den innehåller, mitt i all byråkratisk cirkulation.

Det jag ser och upplever är hur ett sammanhang växer fram där dansarkivet kan förstås som ett slags mötesplats. När dansarkivet - Rubicons och andras arkiv - aktiveras uppstår nya relationer och gamla väcks till liv på nya sätt. På fredagsmorgonen fick jag ett mejl där Ida Rådegård (intendent, Teatersamlingarna vid Göteborgs stadsmuseum) skrev: "Jag var på Atalante igår och inventerade bland deras arkivmaterial, och dök det upp spår från dig i en gästbok från 1989. Lite roligt! Niklas [Rydén] såg det av en slump." Hon bifogade två bilder. Spåret aktiverar mitt minne, som är mycket suddigt, nästan utplånat. Jag var ju där, som en del av danslivet. Jag kan känna i kroppen att minnet finns där och att det har betydelse i nuet - i det historiska mörkret och tomheten börjar ett rum, fullt av ljud, rörelser, människor framträda. Det viktiga här är att upptäckten i arkivet blev skickad till mig, som ett sätt att förverkliga idéer om omsorgsetik och gåvor. Ida Rådegårds mejl blir också en del i ett expanderat dansarkiv.

Flera saker skedde under Londonresan som har med etik och delaktighet att göra. Jag återkommer.