Kropp och själ - ny kunskap genom medborgarforskning 

23.02.2018

Mitt förra blogginlägg om dansgruppen Kropp och själ fick stor respons på Facebook - stort tack alla som bidragit! Jag håller med Lars Anderstam om att danshistorien verkligen blev "levande" när ord, minnen och emojis (pictogram) från dansengagerade människor tog plats i kommentarsfälten. Bloggen tar bort emojis, så jag nämner dem i text här nedan.

Ett exempel är Eleonore Linds kommentar (inklusive en glad emoji) till Barbro Hallgren (f.d. Carelius), en danslärare hon tränade för på 1970-talet: "Jösses är det du Barbro! Vår balettlärare på just Friggagatan! Och såklart inte Danshuset!" Här tar en historieskrivning form långt bortom kanoniserade dansgrupper och koreografer. Eleonore, en före detta elev, som i sin tur är del i ett "vi" bestående av många elever, kommer till tals, och en plats - Balettakademien på Friggagatan (där också Danshuset låg) - framträder. Ur detta perspektiv är danshistorien inte en smal företeelse för några få, utan något affektivt laddat och platsbundet som angår och engagerar många.

Jag önskar mig flera elevminnen! När jag arbetat i teaterarkivet på Göteborgs stadsmuseum har det breda och icke-hierarkiska perspektivet visat sig öppna för just många människors minnen. En person i museipersonalen berättade för mig att en väninna lockat med henne till Claude Marchants lektioner i jazzteknik när hon var tonåring. Minnena är fortfarande levande i henne. En sommar var hon med på en sommarkurs som Claude gav. Hon var så glad att få vara med, även om hon "inte tillhörde de som var duktiga". Ibland var hon ute på nattklubbar och då kom jazztekniken väl till pass. I nattklubbsvimlet fanns Claude och riktigt duktiga dansare han arbetade med.[1] Denna före detta danselevs minnen gör att min forskning rör sig över den traditionella gränsen mellan scenisk dans (och dess träningsformer) och social dans.

Liksom Claude Marchant gav Iskra Ring sommarkurser i Göteborg. I Facebooktråden berättar Iskra (inklusive en klöver-emoji och en rosafärgad hälsningsfras): "jag kommer ihåg min första sommar kurs för nybörjare, 45 deltagare 12 herrar, efter 30 minuter var spegel dymig man kunde inye sjönja sig själv, så trevlig och svetig var det. Vid piano var Gabriela Numlér, mångårig pianist på Stora teaters elevskolan och även baletten. Vi två arbetade tillsamman i 15 år och är goda väner. Allt gott." Jag har lämnat språket som det är - för att det är denna talspråkliga och ocensurerade stil som gör framställningen personlig och levande.[2] Skildringen blir fysiskt påtaglig genom att "dimman" på spegeln nämns. Det sinnliga - fukten, pianomusiken, de många kropparna - i framställningen öppnar för minnena av dansen.

Kommentarerna i Facebooktråden visar hur dansens infrastruktur växer fram genom att pedagogerna rekommenderar varandra och tar över varandras arbetsuppgifter. Barbro Hallgren berättar (inklusive en kärleksfullt blickade emoji): " [...] våren -72 blev jag tillfrågad av rektor Bengt Wallerius på Kursverksamheten/Balettakademien om jag kunde starta den klassiska balettens undervisning. Jag undervisade då på balettelevskolan på Stora Teatern tillsammans med Mila. Lia hade fått frågan men flyttat till Israel då. Claud var väletablerad och förstod att hans elever också behövde annan träning. Jag tackade ja, och som jag minns det, var det där som Gun, Eva Gunnel, Gunilla, Joakim, Marie, Majvor, Kate, Glenn med väldigt många flera, träffades. [...]Hösten -72 startade jag den klassiska linjen i stor nybyggd studio på vån fyra. Claud var på vån tre. På Friggagatan 1." 

Det fanns också en markant friktion mellan jazzteknik och klassisk baletteknik. Alla dansare var inte bekväma med att lämna Claude för att träna klassiskt. Iskra skriver: "De flesta dansare dansade jo hos Claude en trappa ned, jag mins att han flera gånger var ovänlig att jag "snodde " hanns dansare. Många fick gå en trappa upp i smyg." Barbro replikerar (inklusive flera emojis): " Det var så redan på min tid. Eleverna smög upp till fjärde vån. Som om de var livegna. Men de förstod ju att de behövde både och. -79 när Margarete [Margrethe Schultz min kommentar] "tog över" elevskolan, flyttade jag till Lerum. Då rekommenderade jag dig till Mila, Ulf och Margarete. Jag visste ju att du var den bästa! Bäst både för elever och dig! Visst glömmer vi. Oftast det tråkiga, tack och lov. Men oj vad vi har mycket gott att tacka dansen för!."

Det som hände med min blogg och kommentarerna i Facebook kan beskrivas som en spontan variant av medborgarforskning (citizen science eller citizen humaniora) om dans. Medborgarforskning är när så kallat "vanligt folk" löser olika frågor tillsammans med forskare. Detta är inget nytt, men det har blivit allt vanligare i och med den digitala expansionen.

Iskra, Barbro med flera var med om en banbrytande och mångfacetterad tid i Göteborgs dansliv. Hur kan en eller flera historier skrivas - och dansas - om detta? Barbro Hallgren föreslår (inklusive en energisk dansande emoji): "Kanske skulle vi på något sätt samla ihop några personer från den tiden? Det var en oerhört kreativ tid med lite av "nybyggaranda" i dansens värld, utanför institutionerna. ." Javisst - det är ett bra förslag. Låt oss göra detta? Vilka vill och kan vara med?

Allt för nu - jag är i Wien och ska snart träffa min dotter Sally som ska studera performance på Academy of Fine Arts här under ett halvår.

PS. Jag har uppdaterat det förra blogginlägget med några uppgifter som kom fram i Facebookdiskussionerna.

[1] Ur mina anteckningar.

[2] Detta finns diskuterat i litteratur om oral history / muntlig historia. Se med fördel The Oral History Reader, tredje upplagan, redaktörer Robert Perks och Alistair Thomson, London och New York: Routledge, 2016.