Fria dansare som arkivforskare: medbestämmande och tåskokaniner

23.03.2018

I onsdags, den 21 mars, var jag i Teatersamlingarna vid Göteborgs stadsmuseum med två "fria" eller utominstitutionella dansartister och koreografer: Ami Skånberg Dahlstedt och Benedikte Esperi. Jag hade bjudit in dem för att introducera samlingarna och forskarmiljön samt diskutera arkivfrågor från våra olika perspektiv. Eftersom jag forskat så många år i samlingarna kunde jag bjuda in dessa två gäster och på egen hand visa dem runt. De var glada över inbjudan och vi började med att äta lunch tillsammans.

Jag har tidigare intervjuat Ami och Benedikte (förnamnen används för att representera våra mötens informella karaktär) om deras tankar om arkiv och danshistoria. Ett resultat av intervjuerna var att deras danshistoria (många historier) framstår som fragmenterad ur ett arkivperspektiv. Materialet är utspritt på många ställen, inklusive deras egna webbsidor. Ett annat resultat var att det kom fram att ingen av dem hade särskilt god kunskap om Teatersamlingarna (som i sitt namn inte har någon tydlig koppling till dans).

Materialet i Teatersamlingarna finns endast i viss mån digitalt tillgängligt (i databasen Carlotta). Samlingarna behöver med andra ord besökas på plats för att kunna användas, komma till sin rätt och även problematiseras. Jag beskrev kortfattat hur biblioteket, pressarkivet, personarkivet och fotoarkivet med mera har tillkommit och är strukturerade och sedan prövade vi att söka manuellt i samlingarna.

Väl medveten om att samlingarna (ännu) inte är en plats där den fria (utominstitutionella) dansen och scenkonsten är tydligt representerad och sökbar, var jag beredd på att mina besökare skulle vara missnöjda och kritiska. Nu blev det inte så. Som jag uppfattade det trivdes de i miljön, och lärde sig mycket snabbt att navigera i materialet och komma med önskningar om vad de ville titta på.

Redan innan vi började gå runt hade de - blixtsnabbt - fått syn på Ivo Cramérs affischer och samling, som är en viktig med hittills relativt lite utforskad del av Teatersamlingarna. Likadant vad det med Brit Swedbergs dans- och teaterteckningar - de blev omedelbart igenkända och väckte lust att forska vidare.

Vi hämtade de obligatoriska handskarna, tog vägen om personarkivet, och så fastnade Benedikte en stund i pressklipp om Ivo. Hon satt stilla, läste, vände blad. Arkivforskningskoreografi in action. Ami undersökte ett japanskt spår i Ivos samling. Hon blev förvånad och passionerad. Prat, gester och problematisering samtidigt som materialet gicks igenom. Hon gjorde fynd och det visade sig att dörren (tillåter mig en metafor) till inflödet av orientalisk dans i Sverige gick att öppna (och en metafor till) via Ivos samling.

Benedikte skaffade sig överblick över Ivo Cramérs boksamling. Hon skickade mig senare ett meddelande på messanger som innehöll en bild hon tagit på ett pressklipp från 1975 där Ivo uttalar sig om sin syn på demokratisk arbetsmetod: "När de [dansarna] får vara med och bestämma ger detta ett större ansvar för arbetet. Det har också blivit bättre disciplin i kompaniet. De håller ordning på varandra. Och det är utan tvivel bra att baletten har ett personligt förhållande till repertoaren. Nackdelen är att det tar en sån fruktansvärd tid..." Här börjar en forskningsuppgift, en undersökning, med okänd utgång. Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Ami och jag gick till pressarkivet. Vi valde år 1987 och sedan Peter Pan på Nationalteatern. Pressklippen aktiverade - förstås - Amis minnen från att ha varit med i föreställningen. Vi gick vidare till fotoarkivet och Ami hittade ett fotografi från Det susar i säven (1990), också på Nationalteatern till vilken hon skapat sin allra första koreografi. Inga dansarnamn finns angivna, utan den övergripande benämningen "elever från Balettakademien" används. Ami kunde direkt se att bilden var iscensatt för pressen, och inte en representation från föreställningen. Hon fotograferade den - att ta bilder som minnesanteckning är tillåtet i arkivet - och lade sedan upp den i Facebook. Det syns att den är avfotograferad och att det inte är originalet som används.

Där kom minnen fram från flera personer. Plötsligt blev den sovande (ännu en metafor) arkivalien (det bevarade spåret av aktivitet) en aktiv kunskapsförmedlare om livet som ung frilansande dansartist i Göteborg i det sena 1980-talet. Det var fantastiskt att ha ett jobb, att för första gången få göra koreografi. Det var både frustrerade och förknippat med stolthet att vara "en av de få tåskokaninerna", och så var dansarna även "uppkäftiga träd och listiga rävar". Det fanns också en omtyckt Padda som gav sig tillkänna i Facebooktråden. Här visar sig ett exempel på direkt impact av dansarkivforskning som delar vissa undersökningsobjekt online.

Ami hör av sig och berättar mera: "Jag fick jobbet (obetalt) av Lia Schubert. Äldre koreografer blev arga och menade att jag utnyttjades. Det var ju en slags praktik för mig. Jag missade ju en del klasser som jag betalade för själv och Lia Schubert hade mig att undervisa tidigt, också medan jag hade lektioner. Henne sa man inte emot... det var svårt när hon blev arg på succén, som ju inte hade med dansen att göra, utan hela pjäsen. Men hon mobbade ut mig efter det. Slutade rätta mig efter att ha först ha satsat allt på mig första året." En danshistoria med olika viljor, olika intresseområden, olika vägar visar sig allt tydligare när dialogen väver sin väv (metaforer igen).

Ami fortsätter: "Jag minns att jag höll audition för förlängningen! Och att Arbetsförmedlingen ringde och rekommenderade en kille som var bra på att härma Michael Jackson - när jag sökte kvinnor med tåteknik, hahahahaaaa." Och det kommer mera friktion och maktspel i frilansarnas dansvärld: "Och vi hade så låg status så när ljudteknikern satte på musiken mitt i låten gjorde hon narr av oss som inte 'kunde räkna musiken'. Minns att jag ständigt fick hålla föredrag om baletthistoria och hur vi jobbar, att vi behöver hela introt för att ta oss in på scenen och gruppera oss. Olle hade ju komponerat det jag behövde. Och givit mig fyra åttor. En del av dansarna var ju bara 16 år. Helt legitimt att hacka på dem." Vi som lyssnar och läser får direkt tillträde till en rörlig muntlig och kroppslig historia, från en persons perspektiv, men denna person är också en representant för en framväxande grupp av fria dansare som sökte och skapade en arbetsmarknad för dans i Göteborg.

Vart leder detta? Det får framtiden utvisa. För mig var det en mycket givande och intressant uppgift att följa hur två artister, som jag inte tänkt på som "arkivforskare", visade sig vara så intresserade och kompetenta forskare - från sina perspektiv. 

Teatersamlingarna är inte enkla att hitta in i, men väl där inne öppnar de sig och är betydligt mera innehållsrika än många av oss kanske känner till. Samlingarna blev till en aktiv aktör som välkomnade Ami och Benedikte in i en mångskiftande danshistoria i tillblivelse. 

Bildkälla: Det susar i säven, Nationalteatern (1989 - och den spelades flera säsonger), iscensatt fotografi. Fotograf okänd. Teatersamlingarna vid Göteborgs stadsmuseum. Koreografi Ami Skånberg Dahlstedt. 

Artister på bilden (källa Ami Skånberg Dahlstedt): Anders Öhrn, Susanna Aschehoug, Calle Bergil, Madeleine Falk, Annika Mohlin Aggerstam, Olle Niklasson, Jan Ericson, Diana Blomgren, Terese Attling.