Det sinnliga är politiskt

Det är påsk. Jag vill citera, inte två "påskkärringar", utan två favoritforskare, Elizabeth Grosz och Marsha Meskimmon, som båda två vill visa på vikten av kroppslig och sinnlig kunskap inom vetenskapen. Grosz skriver:

"The self-images of knowledges have always been and remain today, bereft of an understanding of their own (textual corporeality). They misrecognise themselves as interior, merely ideas, thoughts and processes of production. Knowledge is an activity: it is a practice and not a contemplative reflection. It does things."[1]

Marsha Meskimmon tar sin utgångspunkt i Grosz tänkande för att visa hur politiskt laddad den kroppsligt och sinnligt medvetna kunskapssynen är:

"To conceive of knowledge as a practice challenges the legacy of western dualism, in which rationality is seen as abstract, "interior, merely ideas", and is set above and against sensual, embodied understanding. This self-same logic underpins other key oppositions which enable the conceit of a disembodied, universal episteme to flourish: form over matter, masculine over feminine and, significantly word over flesh. Structurally, such binary oppositions marginalize aesthetics by implying that knowledge gained through the fleshy senses are secondary to, and even possibly in need of 'correction' by, those articulated by the disembodied, rational word."[2]

Meskimmon ger estetikens och konstens upplevelser och kunskap plats och förklarar varför denna kunskap har haft och fortfarande har svårt att bli respekterad och få plats inom akademien.

I mitt nu pågående arbete med att skapa och skriva danshistoria om dansgruppen Rubicon har jag varit med i workshoppar som gett kroppsligt förankrad kunskap om hur danskonst och koreografi (temporärt men också varaktigt) kan omskapa en miljö och upplevelsen av den.

Workshopparna visade också hur relationen mellan historia och nu kan aktiveras genom ett sinnligt samspel med en plats. Vidare ledde aktiveringar av arkivmaterial till en mångfald kroppsligt förankrade upplevelser som inte kan kategoriseras som fel eller rätt, och som absolut inte ska korrigeras. I stället kan de sinnliga upplevelserna få lov att utgöra utgångspunkter och resurser i individuella och gemensamma arkiväventyr, på jakt efter kunskap om exempelvis Rubicons dans.

Flyg lugnt. Let's dance!

[1] Elisabeth Grosz, "Bodies and Knowledges: Feminism and the Crisis of Reason", Space, Time, and Perversion, Routledge, London 1995, s. 37.

[2] Marsha Meskimmon, Women Making Art: History, Subjectivity, Aesthetics, Routledge: London and New York 2003, s. 151.

Bild: Marsha Meskimmon (vid datorn) och Astrid von Rosen (på golvet) i "performance lecture" under Dance as Critical Heritage: archives, access, action, symposium i oktober 2013, Göteborgs universitet. Fotoansvarig: Linda Sternö.