Danspedagogen – viktig i historieskapandet
Sedan några veckor tränar jag med 40+baletten på Dansforum, nära Järntorget i Göteborg. Att träna dans är ett sätt att komma nära det som många dansare och koreografer jag intervjuat vittnar om: danspedagogens eller lärarens grundläggande betydelse i dansens infrastruktur.
I intervjuerna framträder aktiva och medskapande relationer. Dansare ser till att en pedagog som kan en ny dansteknik kommer till staden. Möten med danspedagoger beskrivs som livsavgörande. Några av danslärarna blir lysande stjärnor i en struktur där det blir möjligt att välja sin egen träningsform och sin egen väg. Pedagogerna och deras insats kopplas till plats. "Jag dansade för Claude [Marchant], det var på Kungsgatan" är ett exempel på hur minnen och plats binds samman.
För mig - som idag arbetar som forskare - innebär träningen att jag rör mig med teori. Jag upplever med min egen kropp hur begrepp som "agens" och "förkroppsligande" kan fungera i praktiken. Dansvetare som Lena Hammergren och Carrie Noland föreslår att "genom upprepad kroppslig träning kan du förändra redan existerande kulturella förståelser och diskursiva konventioner."[1] Genom att upprepat syssla med sådant som dansträning kan friktioner uppstå som utmanar givna ordningar. Ett vardagligt exempel är att jag som akademiker är del i värld där väldigt många människor sitter nästan stilla, eller står vid ståbord, i timmar. Jag blir stel och får ont i kroppen och kontakten med danslivet reduceras till text. Baletträningen förändrar mig och vi får se vad det kan leda till...
Att träna balett efter tjugor års uppehåll (med undantag för en kurs i "tantbalett" förra våren) är en utmaning. Musklerna minns på något vis hur det var att kunna utföra alla rörelser läraren visar, men i dagens verklighet är musklerna opålitliga. Jag tappar andan av ansträngningen att göra till synes enkla valssteg längs diagonalen. Ändå är det något i situationen som känns djupt meningsfullt, ibland rent av euforiskt.
Jag tänker att pedagogen låter oss (jag tror jag kan tala för alla i gruppen) vara oss själva, så att vi kan röra oss med våra olika drömbilder. Hon är vänlig, men ytterst seriös. Hon överger oss inte, utan visar att hon ser var och en av oss. Vi blir utmattade, men inte nedbrutna. Rörelserna vi gör skapar förbindelser mellan de som tränar och pedagogen. Våra rörelser länkas i sin tur till en vittförgrenad och inte alltid trevlig danstradition, till andra platser där människor tränar, repeterar, ger föreställningar, och rörelserna resonerar med sociala mediers flöde av dansbilder, filmer och prat, med butiker där det finns benvärmare, tyllkjolar och tåskor, och med allt som är så "queer" - subversivt överdrivet och skruvat utmanande - med balett.
Träningen och mötet med pedagogen frammanar personliga minnen och skapar tillträde till en rörlig och kroppslig danshistoria som inte finns lagrad i arkiven, annat än i form av spår som annonser, informationsblad, scheman, fotografier och så vidare. Det jag, som historiker, är intresserad av är att undersöka på vilka sätt arkivfragmenten kan sättas i spel, kopplas samman med platser, rum, kroppar och berättelser.
Danshistoria från ett pedagogperspektiv visar på hur dansen består av en mångfald relationer i en urban infrastruktur. Hur kan det viktiga samspelet mellan pedagoger, dansare, koreografer, amatörer och andra som deltar i danslektioner frammanas och ta plats i danshistorien (som är många historier), och hur kan arkiven bli viktiga aktörer i historieskapandet?
PS. Sevärd film "Min mormor balettfröken": https://vimeo.com/155256334 tack till Ami Skånberg Dahlstedt för tipset.
[1] Min översättning. Se Lena Hammergren, "Embodied Spectatorship? Interpreting dance reviews around 1900", Nordic Theatre Studies, special issue, Turning Points and Continuity: Reformulating questions to the archives, vol 29:1, December 2017, s.10-11 och där anförd referens. Open access: https://tidsskrift.dk/nts/article/view/103305