Dagar i dansarkivet 11. Natalia Mouwitz

07.07.2020
Bild från Dockteatern 2-3, 2006, s. 18.
Bild från Dockteatern 2-3, 2006, s. 18.

Regn och rusk igår. Bo Westerholm och jag arbetade med arkivet efter Claude Marchant. Sorterade fotografier, höll fysisk distans. Plötligt berättar Bo att Natalia Mouwitz (Buratino dockteater) undervisade på Balettakademien någon gång under 1980-talet. Troligen i mim och skådespeleri. Vi hittar henne inte i Balettakademiens material, men materialet är inte komplett.  Bo berättar att han och Claude Marchant såg Buratinos föreställningar. 

Natalia Mouwitz finns inte mera. Bo minns hur hon blev sjuk, hade en sjal runt huvudet. Men hennes närvaro i staden och hennes arbete inom scenkonstfältet har stannat kvar i människors minne. Även Fia Adler Sandblad och Ami Skånberg Dahlstedt har påmint mig om att skriva om Natalia Mouwitz i Expansionsdatabasen.  Annette Cegrell-Sköld, som lärde känna Natalia Mouwitz 1990, har författat en läsvärd minnestext: https://www.yumpu.com/sv/document/read/23200804/september-2006-unimanu/18. 

Nu har jag skrivit i databasen: "Natalia Mouwitz föddes i Mongoliet, och växte upp vid Bajkalsjön i staden Ulan-Ude. Hon var en begåvad elev i Pionjärernas dans- och teatergrupp, och skaffade sig senare en femårig utbildning i skådespeleri och regi vid Teaterhögskolan i Vladivostok. I den kritikerrosade föreställningen Prima Nostalgia har hon utforskat sin bakgrund i det kommunistiska Sovjet. (Cegrell-Sköld 2006). Det var i början av 1980-talet som hon träffade sin blivande man Alf Mouwitz på en dans i Leningrad. Han var en reseledare som guidade svenskar i det forna Sovjet. (Expressen 2012-04-02). De gifte sig och bildade familj. Natalia Mouwitz kom till Sverige 1983, och arbetade en tid på Balettakademien i Göteborg. (Samtal med Bo Westerholm). Hon var under 1985 knuten till Mindre teatern för att hjälpa till med produktionenBoratjino och den gyllene nyckeln, som var en rysk Pionocchio-saga. Regissören John Nelhans hade hittat henne via arbetsförmedlingen. Hennes kunskap om rysk musik och språkbruk tillförde värdefulla dimensioner till gestaltningen. (GP 1985-11-28). Samtidigt insåg hon att teatern i Sverige inte hade samma status som i Sovjet, och att det var mycket svårt för en rysk skådespelerska att få anställning här. Dockteatern blev en lösning på detta problem. (Cegrell-Sköld 2006)Natalia och Alf Mouwitz startade Buratino Dockteater (som först hette Mouwitz Teater) 1987. De spelade dockteater med utgångspunkt i en rysk tradition, med meterhöga marionettdockor och stavdockor. Dockorna hade de tillverkat tillsammans med dockmakare i Ryssland. De berättar i en intervju att enbart i St Petersburg fanns det flera hundra "heltidsarbetande dockmakare" vilket indikerar vilken omfattande tradition de verkade inom. (GP 1991-10-23). Under de första åren turnerade Natalia och Alf Mouwitz i Sverige och Europa, men blev i början 1990-talet fast förankrade i Göteborg. Först var de verksamma i Partille, och hade från 2000 en egen scen och lokal på Torpagatan 2 i Härlanda. Natalia Mouwitz medverkade även i tv-produktioner och filmer, och var medlem i Svenska regissörsföreningen (Cegrell-Sköld 2006). Efter en tids sjukdom gick Natalia Mouwitz bort 2006."


Så mycket kunskap en människa som Natalia Mouwitz var i besittning av. Så många föreställningar för så otroligt många personer. Tankar om statushierarkier. Varför är Natalia Mouwitz så osynlig i ett institutionellt arkiv som det på Göteborgs stadsmuseum? Hur behandlar vi hennes svårigheter att komma in i den svenska teatern och teaterhistorien? Jag fångas av Natalia Mouwitz historia, vill veta mera om Prima Nostalgia, och annat hon skapade.