”BU, BU, BU, skitdåligt” – friktion i dansarkivet

13.04.2018

Gång på gång lyssnar jag på publikröster som skriker "BU, BU, BU, skitdåligt" samtidigt som Rubicons dansare och musiker lyfter händerna och tackar för applåderna. Detta hände den 22 november 1986...Idag blir det ett utdrag ur del tre i min kommande bok "Den sinnliga staden: dansgruppen Rubicon intar Göteborg med dans 1986-89. Ett arkiväventyr".

Multisensoriska ekon av Rubicon

Idag - när det här skrivs våren 2018 - finns två videofilmer från urpremiären av Götaplatsens trappor, den 22 november 1986, digitalt tillgängliga via Vimeo.[1] Det var i samband med att Atalante firade sitt 30-årsjubileum under 2017 som filmerna laddades upp i där. En länk från Scenarkivet till Vimeo skapades den 31 mars 2018 av Niklas Rydén och Eva Ingemarsson.[2] För oss arkiväventyrare innebär filmerna från Götaplatsens trappor att vi kan ta några djupa andetag och med fullt engagemang ge oss i kast med genombrottet för Stadens dansare.

Låt oss - om du som är följeslagare och ni andra som är intresserade - ta en titt på filmerna: https://vimeo.com/204798674. Som ett första steg vill jag få överblick och fånga upp något av det som är kännetecknande och drabbande i materialet. Vad vill du fokusera på? Det finns mycket att välja på i filmerna! I Vimeopresentationen har de två filmerna synkroniserats och placerats bredvid varandra, så att föreställningen syns både från sidan på relativt nära håll, och framifrån, på längre distans. När jag tar del av den dubbla projektionen känner jag ibland ett behov av att pausa och studera vissa delar i lugn och ro, och i tystnad. Att analysera är att plocka isär ett undersökningsobjekt - och sedan kan delarna fogas samma igen.

Det som möter mig, där framför datorn, är "ekon" av en drygt 20 minuter lång danshändelse där slagverksmusik samspelar med gulklädda dansare, en stor publik och en storskalig miljö bestående av Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen och hela utrymmet längs paradgatan Kungsportsavenyn (Avenyn i dagligt tal). Som forskare inom ljudstudier visat rymmer arkivmaterial ekon av brus, ljud, musik, tystad och anslutande fenomen. Ekot är inte det samma som det ursprungliga fenomenet, utan ett slags mer eller minde förvanskad eller förvriden version av det. Ekot är förbundet med historiska kroppar som rör sig i samspel med ljud och miljö.

Genom filmerna upplever jag Götaplatsens trappor som en koreografiskt och scenografiskt kraftfull scenisk händelse. Den sinnlighet som är kännetecknande för Rubicon blir i detta verk, tänker jag, visuell, rätt så hårdför och politisk. Dansarna och musiken frammanar frågor om danskonstens representation, värde, plats och funktion i staden och samhället på fysiskt direkta sätt. Det går inte att undkomma musikens insisterande hamrande; ljuden och vibrationerna tar sig in i öronen och kroppen. Färgen på dansarnas gula kläder tar sig in via ögonen och kropparnas rörelser ristar in spår i åskadaren genom kroppslig spegling. På vilka sätt kan detta intensiva och nästan våldsamma upplevelse infogas i montaget? Jag vill börja med en tydlig provokation jag uppfattar finns närvarande i det inspelade materialet.

"BU, BU, BU, skitdåligt" - friktion i dansarkivet

[Stillbild, applådtack, Götaplatsens trappor (1986).]

I slutet av filmerna bugar dansarna till applåder och sträcker glatt upp armarna. Samtidigt hörs någon eller några skrika "BU, BU, BU, skitdåligt". Det är kameran som är placerad på Konsethusets balkong som registrerat skrikandet. När jag frågar Eva Ingemarsson om hon eller de andra hörde de negativa ropen svarar hon att "nej, detta hördes nog inte upp till oss på trapporna". Hon nämner också att det fanns en mindre grupp människor som kunde dyka upp när Rubicon framträdde och uttrycka sitt missnöje. Men detta brukade Rubicon i möjligaste mån ignorera, och det hände aldrig något som stoppade en föreställning eller saboterade den. Enligt Eva var gruppen personer som var intresserade av och stöttade Rubicons dans helt enkelt större än den som ville uttrycka negativa åsikter och störa föreställningarna.[3]

Mitt fokus på ekon gör att hörbara historiska friktioner kommer upp till ytan i nuet. Insikten att Rubicons dans inte var uppskattad av alla behöver tas med in i undersökningen av Götaplatsens trappor. Jag undrar om någon eller några som var kritisk till Rubicon skulle vilja bidra med sina minnen till montaget? Vad var det som fick några personer att skrika ut sitt missnöje?

Att Rubicons dansverk kunde framkalla friktion har kommit fram på flera sätt i undersökningen. Friktionen finns i den levande smärtan i Gun Lunds minne av att höra Stora teaterns dansare tala illa om Rubicon. Jag minns också en problematiskt laddad vibration kring Rubicon från mitt eget arbetsliv i Stora teaterns balett. Ingvar Jönsson var en av dem jag umgicks med, så jag blev nyfiken på Rubicon och drogs till deras dans. Samtidigt blev jag i och med detta en dansare som inte passade in i det dominerande åsiktsmönstret.

Också mitt akademiska arbete med Rubicon har genererat ett slags friktion. När jag 2012 fick frågan vad jag ville arbeta med "om jag fick välja fritt" av forskningsrådgivaren, översättaren med mera Johan Öberg svarade jag: "Utominstitutionell dans och mera specifikt Rubicons dansverk för offentliga platser i staden." Han svarade: "Men var de bra?" Jag hajade till, för min ingång var en annan. Jag tänkte inte använda något fastlagt estetiskt ramverk för att fastställa huruvida de "var bra", utan mitt intresse låg i att undersöka "vad de faktiskt gjorde i sitt sammanhang", och i att finna olika vägar att skapa kunskap om Rubicons idéer och koreografiska praktiker.

Nu är det 2018, och den 11 april träffar jag på Johan (förnamnet speglar den informella tonen i våra samtal) på Atalante. Vi talar om Rubicon igen, och jag berättar att jag skriver en bok om "Den sinnliga staden" och Rubicon. Johan säger att han blir nyfiken, och reflekterar sedan över hur han och andra personer hade en "elitistisk inställning" till Rubicon. Där och då fick de inte någon känsla för att det Rubicon gjorde var meningsfullt eller hade någon djupare betydelse. Johan nämner också att han hade Gun Lund som gymnastiklärare och att bilden av detta och Rubicons dans inte gick ihop då, och inte gör det nu heller på något enkelt sätt.

Vi talar några minuter om Götaplatsens trappor, och om hur Rubicon verkligen intog både platsen och rummet. Johan säger att "Göteborgsandan" tycks genomsyra staden och framtvinga motreaktioner som består av "övertaganden".[4] Som jag förstår Johan, tänker han sig att Rubicons intagande av offentliga platser är en inverterad version av Göteborgsandan, där kärleken till staden omformas till lust att äga den eller ta över den. Det är en storslagen och spännande idé, och jag bestämmer mig för att infoga Johans tankar i montaget. Samtidigt blir jag ännu mera nyfiken på vad som sätts i spel när Rubicon uppför Götaplatsens trappor i november 1986. Det är fort gjort att uppfatta det hårdföra i Rubicons dans- och musikintervention, men jag observerar också ett sinnligt samspel med omgivningen som behöver utforskar mera. Låt oss infoga Rubicons affisch i montaget.

[Affisch till Götaplatsens trappor (1986) med Rubicon stadens dansare. Bilden finns i Scenarkivet: https://www.scenarkivet.se/media/annan/gotaplatsens(poster).jpg]

Viljan att kraftfullt och lekfullt inta en offentlig kulturplats i staden med fridans uttrycks på gruppens affisch där orden "rubicon stadens dansare" monterats på museets tak, likt en storskalig reklamskylt. Götaplatsen är omgärdad av kulturinstitutioner: utöver Konstmuseet finns där Konsthallen, Göteborgs stadsteater och Konserthuset, samt lite längre ned, Stadsbiblioteket. Någon institution som härbergerar utominstitutionell danskonst i någon form finns inte vid Götaplatsen. Men i samtalen med Rubicons koreografer har jag inte uppfattat någon fientlighet gentemot konstmuseet. Det verkar snarare som om Rubicon, utöver att ta plats i staden för att synliggöra sin egen konst, främst inspirerats av bildkonst och skulptur, och sökt samarbeten med institutionerna. Detta utesluter förstås inte ett mer eller mindre medvetet aktiverande av platsens strukturer och ideologier.

Rubicons affisch gör, på avantgardistiskt kollagemanér, den imposanta museibyggnaden till en plats för fri och experimentell dans. Den arkitektritning som utgör underlag för affischen visar antika skulpturer i sex av de sju valvbågarna (på platsen finns idag - och fanns 1986 - fyra skulpturer med något mera framskjuten placering). Skulpturernas antal på affischen stämmer med dansarnas antal. Rubicon har således omskapat en historisk skiss och med ett enkelt men effektivt grepp fyllt den med nytt innehåll som förkroppsligar den nya fria dansens behov av att manifestera sin närvaro i staden och ta plats bland övriga konstformer.

I slutet av föreställningen rör sig dansarna i sex av valvbågarna, precis som det ser ut på affischen. När de gulklädda figurerna uppträder där i verkligheten görs museets klassiska valvbågar å ena sidan om till välvda ramar för en ny tids kroppar och koreografiska praktiker, och å andra sidan aktiverar kropparna den klassicistiska fasaden och ideologier som kan associeras med den. Detta för in friktion i montaget, en kritisk rörelse, som gör att diskussionerna, tänkandet och dansen kan fortsätta nu och i framtiden. Det är dags att granska filmerna ur ett mediekritiskt perspektiv.


[1] Det är oklart vilka som dokumenterade Götaplatsens trappor (1986). Verket framfördes i olika versioner mellan 1986 och 1991 (Eva Ingemarsson, epost, 2018-03-08). Här går jag inte djupare in på de olika versionerna utan fokuserar på premiären den 22 november 1986.

[2] När det här skrivs (i april 2018) har en missvisande tvåminutersversion av Götaplatsens trappor (1986) som tidigare fanns i Scenarkivet tagits bort. I denna version ingick material som är inspelat någon gång 1987, inte 1986. Det digitala tillgängliggörandet av den fullständiga filmerna skedde efter noggrant övervägande, och det innebär inte att Atalante eller deras personal anser att vilket material som helst ska göras allmänt tillgängligt. Visst konstnärligt material behöver vara skyddat av upphovsrätt, och inblandade personers rättigheter bör respekteras, också i vår digitala tid. Jämfört med situationen för några år sedan är det idag relativt många sceniska händelser som dokumenteras och publiceras online i syfte att göra den utominstitutionella kulturen tillgänglig för så många som möjligt. Tack till filmskaparen Sarah Turner för givande diskussion om denna komplexa fråga.

[3] Eva Ingemarsson, samtal, 12 april 2018.

[4] Johan Öberg, samtal, 11 april 2018. Se även Johan Öberg, "Göte Borg och korruptionen", Glänta 2-3, 2013. 

© 2017 Astrid von Rosens forskarblogg. Alla rättigheter reserverade.
Skapad med Webnode
Skapa din hemsida gratis! Denna hemsidan är skapad via Webnode. Skapa din egna gratis hemsida idag! Kom igång