Dansare på lunch - en arkivrelation etableras

12.01.2018

Vi sitter på ett lunchkafé i Landala, en onsdag i januari. Dansaren och jag samtalar fritt om roller i kulturlivet, arkivfrågor och -önskningar. Vi äter soppa, dricker kaffe. Dansaren berättar saker för mig som jag inte visste, sådant som inte visat sig i mina arkivundersökningar. Hon börjar sjunga och spelar upp en scen ur en föreställning jag aldrig hört talas om. Det är ett slags musikal. Jag fångas av den på ett direkt och uppfriskade sätt. Det är som att kliva in i ett alternativt, kritiskt och roligt arkiv som pågår här och nu.

Hela min dag förändrades genom mötet med dansaren. När hon sjöng och liksom dansade sittande fick jag uppleva något överraskande som kan tyckas vara småskaligt men som också ställer kritiskt relevanta frågor rakt in i min delaktighetsbaserade arkivforskning och Göteborgs stadsmuseums insamling av material från "fria" grupper.

Vad är etiskt rimligt att skriva här i bloggen? Jag nämner inte dansarens namn här, och går inte in på vad vi talade om mera exakt; detta får komma senare när vi diskuterat hur vi kan gå vidare. Det som mötet med dansaren gjorde var att aktualisera vikten av att granska och göra motstånd mot invanda sorteringsmekanismer i arkivet och i historieskrivningen. Om jag säger " fri grupp" visar sig olika sorteringsordningar och maktstrukturer. En sådan är bidragsgivningens sätt att värdera och sortera skapande verksamheter och dess utövare i olika kategorier. Vissa passar in i systemen, andra utesluts, åter andra är inte intresserade av att delta på de föreskrivna villkoren, men ingen kommer undan att förhålla sig till strukturerande ordningar.

Dansaren berättar upplevelsen av att vara med när människor med olika bakgrunder, kompetenser, åldrar, etniciteter, klassbakgrunder och så vidare möts utanför de gängse arenorna för "fri" scenkonst, därför att de delar ett intresse. Hon visar mig - och gör mig delaktig - i ett arkiv av kunskapande, känslor, engagemang och aktioner som både är personligt och politiskt.

Det blir fredag, och tyst på arbetsplatsen. Jag tar fram en favoritbok, antologin: Lost and Found: Queering the Archive (red. Mathias Danbolt, Jane Rowley och Louise Wolthers, 2009). Jag läser lite här och där, följer spåren av tidigare läsningar, återbesöker idéer om arkiv av känslor, vikten av att undersöka och bidra till skapandet av världar och drömmar...att omsorgsfullt ta vara på materiella fragment och se hur de indirekt arkiverar livsnödvändig intimitet, kärlek, sexualitet, uttrycksformer, erfarenheter...att bejaka oförutsedda möten där kunskap görs osäker... att förstå att arkiv av tårar och ensamhet också kan rymma skratt och gemenskap...

"The archive is also a place of dreams" skriver Carolyn Steedman i Dust (2001:69). Ett till synes vanligt scenkonstarkiv, med pressklipp, programblad, affischer och fotografier, kan också rymma drömmar. Arkivet kan vara fullt av känslor, tårar, skratt, kunskap och minnen, om man frågar det, väcker det ur sin sömn.

Mötet med dansaren rör sig. Jag skriver ned mina minnen av vårt samtal. Som vi kommit överens om formulerar jag frågor som jag sedan skickar iväg. Det är en ny arkivrelation som börjar byggas upp.  

© 2017 Astrid von Rosens forskarblogg. Alla rättigheter reserverade.
Skapad med Webnode
Skapa din hemsida gratis! Denna hemsidan är skapad via Webnode. Skapa din egna gratis hemsida idag! Kom igång